Living history i ett internationellt perspektiv 

En blick i backspegeln ger vid handen att forntidsbykonceptet från 1900-talet baserades på de då tämligen allmänt förekommande sätten att levandegöra arkeologiska resultat på ett musealt sätt. De traditionella museiutställningarna med originalföremålen i fokus kompletterades med mera upplevelseinriktade uppbyggnader utanför museernas väggar. Önskemålet var inte minst att visa upp historien i landskapet. Baserat på resultaten från arkeologiska utgrävningar och analyser gjordes experimentella arkeologiska experiment vilka oftast hade till syfte att uppföra större konstruktioner, typ byggnader. För att emellertid kunna göra detta med så tidstypiska verktyg och tekniker som möjligt, fordrades att dessa testades experimentellt.  

Även om uppbyggandet av forntidshus i Skandinavien sträcker sig långt tillbaka är Lejre försökscenter i Danmark en av föregångarna till den experimentella arkeologin. Just analyser och praktiska tester av föremål och verktyg var grundstommen i denna verksamhet som påbörjades runt 1964. Med utgångspunkt från järnålderns bebyggelsemönster, ca 400 e.Kr., byggdes en hel landsby upp. Från början var tyngdpunkten lagd på upplevelse av en forntida miljö; besökaren skulle plötsligt befinna sig lång tillbaka i tiden, möta människor och, utan egentlig förkunskap, kunna göra sig en egen bild av hur dåtida hus och människor fungerade. Skolklasser var i initialskedet en stor besöksgrupp och eleverna fick ta del av experimentellt och handgripligt arbete av olika slag.  Lejres stora framgångar skapade i Danmark ett enormt intresse för forntidsbyar. Med Lejremodellen som bas växte det upp forntidshus överallt i landet, s.k. ”historiska verkstäder”. Dessa var i huvudsak inriktade på redan historieintresserade samt skolungdomar. Generellt var det den yngre järnåldern som på detta sätt kom i fokus när det gällde att rekonstruera fullskaliga forntidsmiljöer.   I Skåne i Sverige startade år 1980 ett forntidsprojekt, ”Forntid i nutid”, som utgick från ett delvis annorlunda koncept. Ett flertal intresseorganisationer slöt sig samman för att ge en så bred bild av forntiden som möjligt. Från den arkeologiska forskarvärlden anslöt arkeologiinstitutionen i Lund, från museivärden Malmö museer, från utbildningen av lärare Lärarhögskolan i Malmö och från den ekologiska forskningen anslöt Kvartärgeologisk institutionen vid Lunds universitet. Dessutom fanns rikligt med representanter från fortbildningsförbund. I den stora djurparken ”Skånes djurpark” byggdes hela anläggningen upp. På detta sätt kunde man också visa upp dåtida vilda djur, låt vara att dessa rörde sig i olika inhägnader. Tre olika tidsmiljöer byggdes upp. Jägarestenåldern representerades av en vinter och en sommarboplats från ca 5000 f.Kr.. Den tidiga bondestenåldern representerades av en rekonstruerad stendös, s.k. långdös från ca 3000 f.Kr. Runt denna uppfördes ett kringgärdat rituellt område. Den yngre stenålder, ca 1800 f.Kr. visades genom uppförandet av ett stort långhus. 

Ett antal liknande projekt med avsikt att återskapa dåtid utifrån arkeologiska resultat finner vi i hela Skandinavien. Generellt kan man säga att under de två sista decennierna av 1900-talet fanns det en stor attraktionskraft i att uppföra dessa forntidsmodeller runt omkring i Skandinavien. En mängd problem fanns dock kopplade till detta sätt att visa fram vår forntid på. Ett av dessa gällde engagemanget och drivkraften bakom en anläggning. Oftast utgick intresset av att bygga ett forntidshus utifrån ideella krafter, inte sällan av duktiga och intresserade arkeologiamatörer. Så länge själva bygget varade uppbådades stor energi och uppoffring av deltagarna. När väl anläggningen var klar dog ofta intresset ut. Kvar stod ett byggnadsskal som i bästa fall användes på olika sätt med historisk anknytning och kompetens, i sämsta fall fick närmast helt förfalla. 

Kriterier för AOAM 

Ett annat problem var att man i sin strävan att uppföra huset ville göra byggnadsprocessen så tidstypisk som möjligt. Bevarandeaspekten åsidosattes nästan helt. Moderna material var förbjudna – även om dessa inte syntes och även om dessa avsevärt skulle ha förlängt en byggnads livstid. Hus som uppfördes på detta sätt hade givetvis ett experimentellt värde men detta var tämligen kortvarigt sett i relation till den kostnad och arbetsinsats som fordrats samt, inte minst, till vad anläggningen skulle användas till i ett långsiktigt perspektiv. Ett annat exempel på hur fel det kan bli är om man uppför ett lerklinat hus. Ett sådant hus blir tämligen fort fuktigt och ogästvänligt eftersom folk inte kontinuerligt bor i det och håller en anpassad inomhustemeratur. En sådan bostadmiljö, med flagande lerväggar, återger givetvis inte den dåtida verkligheten. Detta kan har man löst detta genom att lägga dolda tätdukar och makadam under hela byggnadsytan. Man vinner härigenom två saker; husets livslängd ökar väsentligt samt att bilden av hur originalhuset såg ut interiört troligtvis blir mera trovärdig.  

Ett tredje, mycket stort problem utgår från bristerna av helhetsfakta som är kopplat till den forskaredisciplin ur vilken husmiljöerna skapas, nämligen arkeologin. I merparten av fallen kvarstår rester efter större nedgrävningar, typ stolphål efter bärande träkonstruktioner, rester efter sten- eller lerväggar, golvrester etc. Bevarade organiska föremål är ytterst sällsynta. Det är efter dessa basfakta tämligen lätt att rekonstruera en byggnads planform, dess bärande konstruktion i markplanet samt platser för dörrar, härdar, djurstallning m.m. Detta kan synas vara en stor mängd med säkra fakta men ska sanningen fram är de ytterst bristfälliga när det gäller att bygga ett helt hus. I t.ex. fallet från ”Forntid i nutid” som nämnts ovan visade sig problemen genast. Trots att hela huset fanns i en arkeologiska utgrävningsplan kunde man inte med rimlig säkerhet bestämma hur den bärande takkonstruktionen sett ut. När det sedan kom till interiörens uppbyggande blev detta i stort baserat på ”forskningshypoteser”, etnologiska jämförelser samt mänsklig logik. 

Ett genomgående drag för alla rekonstruerade forntidshus är också att man, i brist på fakta, gjort interiörerna så enkla som möjligt. Denna primitivitet är emellertid det första som slår en besökare som inte är initierad i sakfrågorna, dvs. merparten av gästerna. Resultatet är förkrossande. Jämfört med Egyptens pyramider, grekernas tempel och bostäderna i Pompeji riskerar besökarna i en skandinavisk forntidsby att få en bekräftelse på att nordborna var ytterst primitiva varelser!  

Var går gränsen mellan fakta och fiktion? Hur löser man problemet med bristfälligt källmaterial? Två viktiga frågor som alla Arkeologiska friluftsmuseer måste prioritera. 

År 2000 uppskattades antalet s.k. Arkeologiska Open Air Museums (AOAM) i Europa till ca 300 stycken. Av dessa låg ett hundratal anläggningar i Tyskland. Definitionen på en fornby utgick från rekonstruktioner som visade byggnader, andra anläggningar och dagligt liv före år 1492. Att förmedlingen av historia via fornbykonceptet var betydande framgår av att man uppskattade att dessa 300 anläggningar årligen besöktes av 6-8 miljoner människor varav ca 1,5 miljoner skolbarn. 

Intressant i sammanhanget om ”mänskliga aktiviteter i AOAM” är den otroliga ökningen av s.k. reenactmentaktörer. Över hela Europa ökar dessa utövare i sådant antal att man nästan kan tala om en av de större kulturella aktiviteterna i nutid på det internationella planet. Företeelsen hänger samman med stora avläsbara förändringar på museibesökaren och turistbesökaren under de sista 10-15 åren. Man vill helt enkelt inte enbart passivet titta på föremål i de traditionella museernas montrar utan också vara med att skapa ett aktivt, historiskt deltagande. Att ikläda sig en historisk roll och att få utöva denna tillsammans med andra aktörer i tidstypiska miljöer har för relativt många i dag blivit en realitet. 

Närbesläktat med reenactor-rörelsen är live-rörelsen. Denna historieform attraherar en otrolig mängd deltagare, inte minst ungdomar. Livearrangemang kan täcka alla perioder i vår historia med företräde för vikingatid och framåt. Många live har också fantasy-teman. Kännetecknande för reenactors och liveare är att deltagarna lägger ner otroligt stort arbete på att tillverka tidstrogna kläder och redskap samt att de har stor kunskap om den historiska aspekten. En av de stora skillnaderna är att reenactors agerar utan skrivet manus.     

Det finns två internationella nätverk inom förmedling av levandegörande av experimentell arkeologi och historiska anläggningar. ”Nordiska föreningen för Arkeologiska frilufsmuseer” är ett Nordiskt nätverk bestående av Museer, pedagogiska och arkeologisk experimentella anläggningar, projekt samt resurser i from av enskild eller grupp  med rötter i ett stort nätverk enbart inom Sverige. ”EXARC” www.exarc.eu är ett internationellt nätverk där man i Europa gemensamt försöker medverka till kvalitativ utveckling av museal förmedling efter konceptet levande arkeologi och historia. Det finns även ett EU projekt www.livearch.eu som arbetar med utveckling av AOAM och med metoderna som living history, Life interpretation, re-enacting.